Det är något som skaver i rapporteringen om det hotade ålgräset.
Jag som praktiserande marinbiolog med många fälttimmar per år ser bara inte samma sak som universitetsforskarna, kommunikatörerna och massmedia. Jag ser en frodig ålgräsäng i den tätt trafikerade småbåtshamnen – ja, jag ser ålgräs i de flesta småbåtshamnar trots att forskarna säger att bryggor hotar det känsliga ålgräset. Jag ser ålgräs på många ställen där jag kan förvänta mig att hitta det, dvs i grunda vikar med mjuk eller sandig botten från någon meters djup ned till maximalt sex meter. Jag snorklar, dyker och undersöker vikar med video och på många lokaler finns ålgräset.
Jag blir illa berörd, men engagerad, när jag ser att täta mattor av fintrådiga alger täcker ålgräset och jag njuter av fantastiska dykupplevelser i friska och täta ålgräsängar.
Min observation tyder på att ålgräset inte alls är hotat. Men varför kommuniceras då detta från universitetet och massmedia som beredvilligt förstärker bilden?
Ja, jag kan ha fel i mina slutsatser. Jag är öppen för det, men när jag hör andra miljökonsulter rapportera samma observation och läser rapporter om rik förekomst av ålgräs i Bohuslän verkar jag inte vara ensam i min observation. Möjligen är det bara jag som är korkad nog att våga ifrågasätta ett rådande paradigm då mina observationer inte stämmer med rådande teori – men var det inte det Thomas Kuhn sade: att upptäckter av anomalier är viktiga för att förbättra våra teorier om verklighetens beskaffenhet.
Nåväl, tillbaka till ålgräset.
Vad är det för hot vi pratar om? Den vetenskapliga artikel som citeras är Baden m.fl. (2003) ”Vanishing Seagrass (Zostera Marina, L.) in Swedish Coastal Waters”. Författarnas syfte är att återbesöka ett antal lokaler som man undersökte på åttiotalet och använda moderna metoder för att uppskatta ålgräsängarnas utbredning. Ett problem som jag har när jag läser Baden m.fl (2003) är att det inte framgår vilka data de använder från 80-talet. Det är inte data som är offentliga eller är publicerade. Författarna har inte gjort en sammanställning av undersökta område i en appendix eller liknande, så det går inte att se vilka vikar eller områden de har återbesökt. Nu skall sägas att jag inte har frågat efter datamaterialet (vilket de till heders säkert hade visat mig), men det är synd att det inte är offentliggjorts.
En kritik på mot påståendet ”ålgräset är hotat” frågan är ju frågan: Tänk om de mätte fel på åttiotalet? eller tänk om ålgräset var exceptionellt frodigt det året? Tänk om övergödningen under sjuttio-åttiotalet orsakade ett gyttjigare sediment på Hakefjordens östra stränder där den klart största ålgräsängen rapporterades vara helt borta vid återbesöket? Har ålgräsängarna flyttat på sig vilket har rapporterats av bl.a. Nyqvist m.fl (utan årtal)? (se Figur nedan)
En kritik mot påståendet att ålgräset är generellt hotat är faktiskt samma artikel som alla refererar till – Baden et al 2003. Framförallt är det en stor ålgräsäng i södra Hakefjorden som har försvunnit (se under område Kungälv i tabellen nedan) vilket får ett stort genomslag när forskarna räknar ut ett medelvärde.
Men i Lysekilsområdet är det ingen reell minskning av ålgräsbeståndet.
Och med så stora variationer mellan områden, och i en enda undersökning, är det fel att basera all vår nuvarande tillståndsprövning för vattenverksamhet på denna artikel. Det stämmer inte heller med flera andra marinbiologiska rapporter där ingen minskning i ålgräsförekomst har rapporterats (ex Börjesson 2014).
En kritisk inställning är oerhört viktigt då samhällets myndigheter till fullo har köpt påståendet att ålgräs är hotat och aktivt motarbetar allt slags arbete i vatten som ens kan tänkas skada ålgräs. Detta orsakar mycket stora kostnader för företag som genomför arbete i kustzonen och i värsta fall hindrar utveckling av kustzonen. I dag stoppar länsstyrelsen t.o.m muddringsarbeten inne i industrihamnar mitt inne i städer för att det finns ålgräs där. Och miljödomstolens miljöråd säger inte emot, då det är ”vetenskapligt bevisat” att ålgräset är hotat. Och skadar det då inte tilltron till forskningen?
Nej, vi kan inte ge en enda artikelvetenskaplig publikation så mycket inflytande på vår samhällsplanering utan att vara helt säkra på resultatet. Nya undersökningar måste göras, där utförarna är neutrala till frågeställningen. Vi måste återbesöka åttiotalets lokaler. Vi måste också återbesöka de exakta lokaler som undersöktes av Baden mfl 2003.
Liten utsvävning: Det är lätt att tro att det är arbetet av Pihl Baden och Pihl från 1984 som ligger till grund för återbesöken. Det arbetet studerade rörlig fauna i ålgräsängar under tre år och hur mängden fauna relaterade till mängden ålgräs i Lysekilsområdet. Studien hittade ingen relation mellan mängd ålgräs och faunans biomassa men förekomst av blåstång gynnade vissa fiskarter. Detta är ju intressant då man idag inte pratar om att skydda blåstången.
Referenser
Baden, Susanne Pihl, och Leif Pihl. ”Abundance, biomass and production of mobile epibenthic fauna in Zostera marina (L.) meadows, western Sweden”. Ophelia 23, nr 1 (1984): 65–90.
Baden, Susanne, Martin Gullström, Bengt Lundén, Leif Pihl, och Rutger Rosenberg. ”Vanishing Seagrass (Zostera Marina, L.) in Swedish Coastal Waters”. AMBIO: A Journal of the Human Environment 32, nr 5 (augusti 2003): 374–77. https://doi.org/10.1579/0044-7447-32.5.374.
Börjesson, David. ”Fältinventering av ålgräs i Göteborg 2014”. Göteborgs Stad Miljöförvaltningen, 2014.
Nyqvist, Anna, Per Åberg, Maria Bodin, och Carl André. ”Inventering av ålgräsängarnas utbredning”,
Nyqvist, Anna, Carl André, Martin Gullström, Susanne Pihl Baden, och Per Åberg. ”Dynamics of Seagrass Meadows on the Swedish Skagerrak Coast”. Ambio 38, nr 2 (2009): 85–88. https://doi.org/10.2307/25515808.
