”Däckspartiklar är främst ett problem i (botten-)sediment då de är tyngre än vatten”
”Däckspartiklar förekommer främst i (botten-)sediment då de är tyngre än vatten”
Det är så lätt för moderna forskare att lägga in subjektiva beskrivningsord ”problem” i detta fallet även om man inte har belägg för det. Det sitter i ryggraden hos modernt utbildade naturvetare och biologer. Men vi forskare lär oss att inte använda subjektiva värdeord. Ändå gör vi det.
Den översta textraden kommer från en vetenskaplig rapport av mikroplastforskare. Den undre raden är mitt förslag på ett neutralt påstående.
Givetvis gäller även detta än mer för vetenskapliga kommunikatörer och journalister. Tyvärr.
I read a newstext from Swedish Radio today. It was about underwater noise and I read the news with interest. It was a standard journalist reportage interviewing a marine biologist on a new scientific paper and to get a Swedish pitch on the scientific news.
The scientific paper was about underwater noise and it was a review paper. The ”review” means, as it clearly says, that the paper is reviewing the present status of a research field. Of course it can be a non-academic review as well, but my interest are in the academic/scientific ones since they affect our society’s present view of many topics.
Reviews can summarise major advances in established fields or summarise what is known in a new field.
But anyhow, why am I criticising the art of review-writing now?
Two harbour seals on a small islet outside Lysekil, Sweden. The observation that awoke my interest in the review paper is that marine mammals in this area are thriving and are increasing their population – even if the area are heavily affected by underwater noise.
The epiphany is ”Hey, how am I going to relate to this enormous chunk of literature cited and summarised?” Can anyone do it? I can’t even try to have an intellectual talk about it since the authors, 25 authors in all, are citing 140 references without feeling the strong peer pressure to read the literature they are citing. And that is out of the question 🙂
But what happens if the authors are biased? No, I am NOT saying that they are. I am only saying that they might be biased. What happens is, that it is very hard for a competent peer scientist to point at a potential flaw in the reasoning. If the scientific criticism is wright or wrong is not important – it will be very hard for anyone to win the argument since the review is so massively overdone. Then the standard critical scientific discussion will be unbalanced in favour for the heavy-writers. Most possibly their paper will be widely acknowledged and no balancing voices will be heard.
It was evident in the newstext:
-” This paper comes with proof, a large and overwhelming proof that underwater noise affects the life in the sea” says marine biologist NN at the Swedish Defence Research Agency. (translated from Swedish).
Yes. But what if they are wrong?
Good science is open for criticism – it is fundamental. Review papers are hard to criticise but are extremely easy to cite as proofs by media and politicians.
Att läsa en vetenskaplig artikel kostar mellan 25 och 35 $
I dessa tider med kreationism och allmän vetenskaplig villfarelse – skall inte vi forskare vara glada att folk vill ta av sin fritid för att läsa om våra resultat?
Lösningen kallas Open acess och innebär att publikationerna är fritt och gratis tillgängliga – för alla. Nu börjar nationella forskningsfinansiärer kräva det av dem som får forskningsstöd vilket är mycket bra.
För är det inte konstigt att de som skapar kunskap gör nästan hela arbetet och sedan skördar förläggarna hem förtjänsten. Forskarna genomför forskningen, oftast med statliga medel, de granskar därefter varandras texter utan ersättning, på arbetstid oftast betalad av staten, och sedan kan de få prenumerera på tidskrifterna via sina universitetsbibliotek för en nätt slant.
Som exempel kan nämnas en riktig dyr: Marine Ecology Progress Series, € 4975 per år (en 10% höjning sedan 2012), men det finns givetvis billigare runt €1000 per år ner till de riktigt billiga på ~€200 som Science och Nature.
Men vill man bara köpa lösnummer av en artikel brukar det kosta runt 20-40 USD.
Jag tror inte att det är denna väg vi skall gå om vi vill stimulera näringslivet att utveckla ny miljöteknik. Jag är helt övertygad om att fritt tillgängliga forksningsresulttat är en rik och mycket bra källa att ösa ur för entreprenörer och innovatörer.
Så en uppmaning till alla forskningsfinansiärer och forskare – fortsätt med open access och fortsätt kräv open access.
På så sätt bekämpar vi den spirande anti-naturvetanskapligheten samt stöttar samhällets möjlighet att själva dra sina slutsatser av nya och gamla forskningsrön.
Under oktober och november fick vi i uppdrag att tillsammans med Institute of Marine Research i Flødevigen att hjälpa norska KLIF (Klima og Forurensningsdirektoratet) med att studera mikroskopiska föroreningar. Tokten gick från Arendal till Hirtshals och tillbaka och vi kunde ta prover på nästan tio stationer under två utfärder. Även om vinden var stark och vågorna höga är det alltid fantastiskt att vara ute på havet i en ordentlig båt – tro’t om ni vill även om det gungar hela tiden.
Till denna turen hade vi äntligen fått klart den sjätte generationens vattenprovtagare. Vi har tidigare haft stora problem med kontaminering av proverna från luftburet damm, tex texteilfibrer av polyester och bomull.
Nu äntligen hade vi en provtagare som uppvisade mycket lite kontamination och där vi även kunde mäta kontaminationen genom kontrollprover. Det är nu det börjar känns det som – först en pålitlig provtagning därefter undersöka världen (det är inget måste att det skall ske i den ordningen – men det underlättar, annars får man göra undersökningen två gånger som nu;-)
Provtagaren sänks är i princip en vattentät låda vari en 12V pump sitter som suger vattnet havsvatten igenom ett fint filter (10 mikron) som sitter i den rostfria hållaren som syns på bilden ovan. Vattenvolymen mäts av en elektronisk flödesmätare på vägen ut så att vi kan kalkylera antalet partiklar per liter.
Resultatet blev … speciellt. Vi hittade stora mängder (subjektivt påstående) av svarta partiklar vilka vi initialt har identifierat till organiska partiklar, möjligtsvis flygaska.
Vi fortsätter med analyserna och återkommer med resultaten när de offentliggörs av KLIF.
Vi har ett pågående projekt med mikroskopiska antropogena partiklar som Naturvårdsverket finansierar. Detta initierades ursprungligen av KIMO Sverige som ville veta om vi har lika mycket mikroskopiska plastpartiklar som forskare har hittat i engelska vatten samt Stilla havet.
Detta har vi studerat i omgångar under tre år och just nu analyserar proverna som vi tog runt svenska vatten med Argos.
Vad nytt?
Tidigare har vi hittat många fibrer i proverna som bestod av plast (nylon) eller av bomull/ylle. Detta analyserar vi på SP i Borås med ett avancerat mikroskop – FTIR. Vi har hela tiden funderat på om det kan vara kontamination – och andra forskare har även varit inne på det spåret.
Det vi ser i våra prover som vi analyserar nu är att vi inte hittar textilfibrer i någon större utsträckning! Detta innebär att de fibrer vi analyserat tidigare var kontamination under provtagningen. Detta märks tydligt med den nyutvecklade provtagaren samt att vi nu använder bättre ”blanker” eller metodkontroller som det även kan kallas.
Men det är svårt att ta prover utan kontamination då vi har fibrer och mikropartiklar runt oss hela tiden. Våra kläder avger dessa hela tiden och de fastnar som damm på alla ytor. När vi studerade utrustningens alla delar under lupp såg vi att det fastnat dammfibrer nästan överallt.
Bra va? Det innebär att de halter av mikroskopiska partiklar som vi tidigare rapporterat kan vi, med förbättrade provtagningsmetoder, skriva ner i antal.
Dock hittar vi betydligt mer små svarta partiklar än tidigare då vi nu använder ett filter med 10 mikrometers porer jämfört med tidigare håvens 20 mikrometer.
Men vad materialet är i de svarta partiklarna kan vi inte säga förrän vi varit på SP och analyserat igen.
Dr Sam Dupont med kollegor på Kristinebergs Marinbiologiska forskningsstation har studerat hur larvbildning hos solsjöstjärnor (Crossaster papposus) påverkas av sänkt pH (fulltext här). Det dom fann var att sjöstjärnelarverna gynnades av sänkt pH. Tvärtemot de rådande hypoteserna kring försurning i havet som säger att organismer med skelett av kalciumkarbonat kommer att få problem med skelettbildningen (läs mer på denna länk på Havet.nu). Sänkt pH i havet är ju det som förespås när ytvattnet tar upp mer koldioxid från en höjd koncentration av atmosfärisk koldioxid.
Därför känns det mycket skönt att få positiva resultat från forskarna som visar på att det kanske inte är så kritiskt som vi har befarat. I alla fall inte hos just denna arten och i detta försöket.
